Just nu skriver jag endast för att skriva av mig.... mitt psyke har varit så långt ner i botten som det har kunnat vara en längre tid. Vissa dagar är så mycket bättre än andra men det funkar inte längre. Det är inte så illa så att jag skulle vilja försvinna men det är så illa att jag gråter mer eller mindre varje dag. Jag känner mig så liten, jag skulle vilja vara liten igen, bo hemma hos mamma och pappa. Krypa upp i deras knä när man är ledsen för att man har trillat ute eller något sånt som barn alltid går igenom. Att vara vuxen är fan inget roligt, jag vill inte vara vuxen. Jag kommer inte ens ihåg när jag inte hade ångest senast. Jag har hållt inne så länge så jag har liksom spruckit som en ballong med för mycket luft. Ibland skulle jag också vilja ha någon som gav mig en kram och berätta att allt kommer att bli bra igen. Idag är sista dagen på semestern och det är klart jag längtar tillbaka till jobbet endast för att ha annat att tänka på men jag vet att det inte kommer hjälpa i längden. Jag orkar inte vara ledsen mer.